Jag önskar så att jag var en person som tycker om att springa på morgonen. Jag är då inte det. Logiskt förstår jag vad som lockar. Att ha träningen gjord redan tidigt på morgonen och att sedan kunna koncentrera sig på annat under dagen. Jag springer väldigt sällan på morgonen, det händer i princip aldrig. Först och främst tycker jag om att sova och vill inte stiga upp tidigare än jag är tvungen. För det andra är jag inte direkt den piggaste och gladaste personen på morgonen. Jag är seg, jag är trött, jag är hungrig och kaffesugen. Det är inte direkt lockande att fara ut och springa i det tillståndet. Plus att jag tvivlar på att det skulle bli till ett bra pass.

Jag inser att jag måste börja tycka om morgonlöpning. Mitt maraton som jag ska springa i september, startar klockan nio. Då kommer jag ju självklart att äta frukost, dricka kaffe och sånt innan loppet, men jag måste vänja mig vid att springa tidigt på morgonen i alla fall. Jag vill känna mig pigg och kry och redo att springa då. Inte bara känna mig som om jag vill gå tillbaka i sängen och sova. I och med att det nu har varit varmt och ska fortsätta vara varmt, tänkte jag att det är perfekt att börja träna nu.

Idag är jag ledig från jobbet. Solstolen och terrassen kallar på mig, men först skulle jag springa. Jag har lärt mig att jag inte kan ligga i solen hela dagen och sen försöka springa på kvällen, oberoende av hur svalt det är sedan. Då är jag bara dåsig och passet blir till skräp. Jag hade tidig väckning, för att vara en ledig dag, och sa till Sam att han ska tvinga mig upp ur sängen. Jag ville springa innan det blev för varmt. Halv nio käkade jag frukost och klockan tio var jag utanför dörren. Vissa kanske inte kallar det för morgonlöpning, men för mig var det det.

Planen var att springa mina intervaller som jag skippade igår. Jag var varm, dåsig och halvt illamående efter en lång dag på jobbet. Jag visste att mina intervaller inte skulle ha lyckats, jag hade bara blivit frustrerad. Bättre då att skippa dem och vara pigg idag istället. Jag hade inte sprungit sedan förra veckans torsdag och benen var pigga idag. Jag hade inte ställt in klockan på specifika intervaller, utan jag vill försöka öka tempot för varje kilometer. Börja lugnt och sakta men säkert öka farten.

Det var väldigt varmt ute trots att klockan inte var mycket. Första tre kilometern gick bra, men sedan fick jag kämpa för att hålla tempot. Vid det laget var tempot redan ganska högt och värmen gjorde inte saken bättre. Jag flåsade och frustade, men sprang på. Jag sprang sex kilometer innan jag slog av på tempot och sprang i ”valfritt” tempo. Nästan åtta kilometer blev det totalt och klockan var inte ens elva när jag var hemma igen. Hela dagen på mig att njuta av solen fortfarande. Score!

Är jag nu redo att stiga upp klockan sex och springa innan frukost? Inte en chans 🙂