Jag älskar i normala fall sol och värme, men inte när jag ska springa. Min kropp stänger av, jag blir slö och hängig och orkar inte springa. Det är som om jag tappat allt. Mitt sämsta halvmaraton sprang jag i 28 grader och det var en kamp från början till slut. Jag var fullständigt slut när jag kom i mål. Då när jag just hade börjat springa förstod jag ingenting. Jag trodde att min kondition plötsligt blivit mycket sämre, tills jag började läsa runt. Jag insåg att jag påverkades av värmen och att det inte var mig det var fel på. Mot slutet av sommaren går det oftast redan bättre, när min kropp vant sig vid värmen.
Dessa soliga och varma dagar har varit underbara. Sommaren kom tidigt i år och jag klagar verkligen inte. Men att springa. Oj! Jobbigt! Idag sprang jag efter jobbet, klockan var kanske sju på kvällen när jag for iväg. Jag hade planerat att springa ett vanligt distanspass. Ingen plan på tempo eller distans, men mer än en mysjogg runt kvarteret. Efter kanske bara en kilometer, känner jag hur jag kokar. Jag har så varmt, så varmt. Jag känner hur röd jag är i ansiktet och jag frustar och pustar. Jag hittar inget flyt i löpningen och får kämpa för varje steg. Benen känns lätta, men flåset är inte alls med mig. Väl hemma efter rundan blev det att dricka resorb. Och vatten. Och lite mer vatten.
Totalt blev det ändå åtta kilometer löpning idag. Det är jag riktigt nöjd med. Alla kilometer räknas i min maratonsatsning, även om inte alla pass är det bästa jag gjort. På söndagen är det dags för intervaller och då hoppas jag på svalare väder. Eller inte nödvändigtvis svalare, men ingen sol. Eller äsch! Kanske sol, men svalare. Eller…
Oooh ja! Uscha… Men som du är inne på; mer nu i början av sommaren. Är det varmt en längre tid hinner jag vänja mig mer.
Nu har jag i alla fall lärt mig att ha solglasögon på, mindre kläder och att det inte är mig det är fel på 🙂