Jag hann knappt skriva att jag från och med nu skulle fokusera på maraton, innan jag blev sjuk. Typiskt. Jag sprang intervaller på fredagen och allting kändes bra då. Jag läser i mitt inlägg att jag skrev att kroppen inte riktigt var med på noterna, att jag fick kämpa. Jag tänkte inte så mycket på det då. Jag är väl alltid tvungen att kämpa på intervaller? Jag menar, det är ju intervaller. Pulsen var inte högre än normalt, den gick ner under vilan och vilopulsen var som den brukar när jag startade klockan. Jag trodde den sega känslan berodde på resan och att jag inte var återhämtad från den.

Men på lördagen kände jag direkt när jag vaknade. Förkylning på kommande. Så jäkla typiskt alltså. Jag har inte tid med en förkylning. Jag tycker inte att min träning gått alls bra under juni. Jag har hittills sprungit 64 kilometer i juni. Det är inte bara en känsla jag har. Jag har verkligen inte tränat bra inför maraton. Speciellt många fler kilometer lär det inte bli i juni heller, eftersom jag fortfarande snorar. Jag har känt mig pigg hela tiden, inte haft feber (det har jag aldrig, och har jag, så har jag 40 grader), inte ont i halsen mer, men detta snor. Det finns ingen stop. Jag väntar med träningen, förstås, men det kliar i kroppen. Både av tristess och av stressen inför maraton.

Det känns surt att inte kunna träna. Det känns också typiskt att bli sjuk, när jag vill komma igång igen. Jag skyller på flygplanet och på den torra luften där. Jag hoppas det går över fort och att jag kan träna innan veckan är över. Jag känner mig redan bättre, men väntar för säkerhets skull några dagar till. För vill inte, inte, inte bli sjuk fler gånger. När det här har lagt sig, då jäklar ska jag träna inför maraton.

0