Gårdagen bjöd på 30 kilometer cykling längs med sandvägar, vacker natur och havet. Backe upp, backe ner och full fart framåt. Jag kände mig som värsta proffset när jag susade fram längs med vägarna. Eller så inte. Proffsen skulle ha hånskrattat åt både min klädsel och min cykel. Jag bröt mot alla stilregler och min cykel är en mountainbike med cykelkorg. Jag hade dessutom inte riktigt koll på inställningarna på min pulsklocka. Den pep till efter varje kilometer, jag hade glömt bort varvfunktionen.

Själva cyklingen gick bra, trots problem i starten. Jag blev genast påmind om varför jag inte kommer att vara bra som landsvägscyklist. Jag kommer aldrig klara av att fixa punktering eller liknande. Mitt cykelstöd på cykeln hade hakat upp sig. Hur jag än vände och vred på den, så fick jag den inte loss. Efter några välvalda svordomar och lite våld, löste sig problemet och jag kunde starta. Pulsen hög redan från start 🙂

I början kunde jag trampa på bra och hålla högt tempo. Jag snittade kring 20 km/h och det tycker jag är okej med min cykel. Det rullade på bra, jag orkade upp för backarna och kom in i ett bra flow. Det var asfalt och fina vägar och inget problem. Jag fick lust att köpa en riktig landsvägscykel. Tills jag swoschade ner för en backe i 40 km/h och var nära att köra på en kotte och vurpa. Jag hade garanterat vurpat med en landsvägscykel med smala hjul.

Efter kanske 10-12 kilometer svängde jag av huvudvägen och in på en sandväg. Tempot sjönk som en sten och det kändes som om jag trampade förgäves. Jag kom inte framåt. Jag hade med mig dextrosol som energi igen. Det fungerar bra med min mage. Den här gången hade jag en ny sort/smak och det var som om den inte hade samma effekt. Jag har tidigare haft med koffein och då har jag fått en kick och en uppiggande effekt. Nu hade jag med magnesium och det var mest. Jaha. Hände inte så mycket. Jag blev trött och frustrerad. Kunde inte hålla tempot och hittade inget fokus. Jag stannade, fotade lite och hoppades på ny energi.

När jag kom bort från sandvägarna och ut på asfalt igen, gick det bättre. Högre tempo och bättre fokus. Trampa trampa trampa. Jag gillar nog att cykla egentligen. Gillar inte backar, mot slutet var mina ben mos. Låg energinivå och mjölksyra i benen. Tydligen är jag precis lika dålig på att ladda upp för långa cykelpass som långa löppass. När jag var nästan hemma såg jag att jag cyklat 26 kilometer. 30 var planen och 30 ska det bli. Några extra varv runt kvarteret och saken var klar.

Två tummar upp! Cykel är kul!