Planen var att springa idag, men det var nära att jag ställde in. Jag hade ont om tid och jag visste att enda chansen jag hade att springa var efter jobbet och innan ett kalas. En lucka på ungefär en och halv timme. Det var dessutom stekhett, solen gassade och luftfuktigheten var typ 100. Så kändes det i alla fall när jag stod och väntade på bussen efter jobbet. Det har lovats ännu varmare väder och jag är lite orolig över hur mitt planerade långpass på söndagen kommer att gå. Jag får ha tidig väckning och springa innan värmen. Jag ställde ändå inte in passet idag, nu finns inte tid för det. Jag sprang mina planerade långa intervaller från maratonprogrammet.

Enligt träningsschemat skulle jag springa 5 gånger 4 minuter. Två minuter gåvila mellan varje intervall, plus uppvärmning och nedjogg. Jag hade räknat med att passet skulle ta ungefär 50 minuter och att jag efter det ännu skulle hinna duscha och fixa till mig. Den här typen av intervaller är nästan den värsta sorten. Det är inte korta intervaller, där det jobbiga är över fort. Men det är inte heller långa intervaller som att ligga och mala länge i ett lägre tempo. Utan det är precis mittemellan. Hyfsat högt tempo, men det blir jobbigt redan efter två minuter. Då är det fortfarande länge kvar.

Idag tyckte jag att jag trots värmen orkade bra. Kanske jag har vant mig vid värmen? Visst var det jobbigt, men det var snarare intervallerna som gjorde det jobbigt och inte värmen. Jag kände mig pigg och inte som en kokt kräfta som jag brukar göra när det är så här varmt. Jag tror också att det hjälper att jag springer med solglasögon. Jag behöver inte kisa då och får inte huvudvärk lika lätt. Jag har också blivit noggrannare med återhämtningen efter passen. Resorb eller bubbelvatten med salt (vichy), vanligt vatten, saltig mat. En kall dusch och jag känner mig som ny igen.