Jag har tidigare skrivit om mina problem med löparmage. Det har tack och lov aldrig inträffat under ett lopp, men jag brukar alltid ta det säkra före det osäkra och börja dagen med immodium. Inför lopp brukar jag egentligen också äta mjölksyretabletter. Den här gången anmälde jag mig till loppet så plötsligt och oväntat att jag inte hann börja min kur. Vi hade inga tabletter hemma och jag orkade inte fara och köpa. Jag tänkte väl i min dumhet att jag inte behöver. Oh well, lesson learned! Min mage har inte varit på bra humör varken igår eller idag.

Den fungerade fint under gårdagens lopp och jag hade inga problem. Jag drack av sportdrycken, men inga stora mängder. En klunk vid varje vätskekontroll och någon klunk vid målgång. Alltid med vatten. Jag kom hem, duschade, åt en banan och plötsligt. BAM! Jag bara känner hur magen krampar, det gör ont och jag mår illa.

Jag blir orolig inför Tallinn nu. Inte för själva loppet och orken, eller okej, också för själva loppet och orken, men som vanligt mest för min mage. Jag har planerat att efter maraton i Tallinn fira med att äta på den bästa restaurangen i Tallinn, Ribe. Äta och dricka gott, fem rätters avsmakningsmeny tack. Känns min mage som den gjorde igår, är jag tvungen att bara ligga på hotellrummet. Det finns inte en chans i världen att jag vill gå på restaurang då.

Jag mår illa bara jag ser på mat. Jag är inte sugen på att äta, även om jag vet att jag borde. Det är dessutom en underlig känsla, att vara hungrig, men samtidigt inte alls sugen. Jag är alltid sugen på mat 🙂

 

0