På träningsschemat idag stod det tuffaste passet innan maraton. Kanske det tuffaste passet i hela schemat? Åtminstone för såna som mig som helt klart hellre springer långt än snabbt… Passet är jobbigt både för kroppen, men kanske ännu jobbigare mentalt. En chans för mig att öva upp mitt pannben inför maraton. Planen var att springa 40 minuter i 5:50 tempo. Plus en uppvärmning på ungefär tio minuter och en lika lång nedvarvning. En timme totalt.

Jag tycker att den här typens pass är de jobbigaste för det blir aldrig någon vila. Intervaller är jobbiga på sitt sätt, för då är tempot ännu högre, men då får jag i alla fall vila mellan varven. Nu är det jobbigt efter tio minuter och då är det fortfarande långt kvar. Pulsen blir högre och högre, kroppen blir trött och jag vill inget annat än stanna. Tempot var ungefär det samma som på mitt tio kilometers lopp, men utan publikstöd och tävlingspepp. Bara jag, mitt flås och mitt pannben. Inte sänka tempot, inte stanna, utan fortsätta. Du orkar nog! Kämpa!

starkt pannben

All den träning jag lagt ner på maraton, har haft effekt. Idag var mitt pannben starkt och jag saktade inte ner fast det var tungt. Kroppen svarade och benen pinnade på. Det var inte speciellt vackert, men jag tycker att mitt löpsteg ser bra ut fast jag är trött. Sam råkade just komma hem för lunch när jag var ute och sprang och fotade mig. Dessa är tagna när jag har ca fem minuter kvar av 40 minuter. Ansiktet och grimaserna är något annat än snyggt, men jag sprang.

Nu ska jag mysa med känslan en stund. Veta att jag kan, att farten finns där och att jag är stark. Jag kommer att fixa det. Jag kanske inte ler igenom hela loppet, men jag kommer att komma i mål. Jag lär grimasera, frusta och pusta sen också. Men på målrakan ska jag minsann le. Armarna i skyn och veta att jag fixat ännu ett maraton. Jag blir nästan lite tårögd nu när jag tänker på det och skriver om det…

0