Det har nu gått två veckor sedan jag sprang Tallinn maraton. Jag vet inte om det ännu heller sjunkit in, att jag klarade det (igen). På ett sätt känns det så självklart, klart att jag skulle fixa det. På ett annat sätt känns det helt overkligt. Jag fattar inte ännu heller hur stark jag kände mig genom hela loppet. Hur roligt jag hade. Det är klart att tiden förskönar minnet lite, men jag tycker på riktigt att jag inte hade någon dip under loppet. En liten dip när knät började göra ont vid 23 kilometer. Utöver det, bara positiva tankar, stark kropp och pigga ben.

Loppet kommer klart att bli ett lopp att minnas. Något jag kommer att kunna se tillbaka på med positiva minnen. Något jag ska tänka på i vinter när motivationen tryter. När snön piskar i ansiktet, det är stormvindar och sommaren och lopp känns långt borta. Då ska jag tänka på Tallinn maraton och hur roligt jag hade då.

Jag vet inte vad det är med Tallinn maraton. Jag har sprungit där fyra gånger och jag har bara positiva minnen därifrån. Loppet är alltid lika bra och jag presterar alltid bra i Tallinn. Inte nödvändigtvis tidsmässigt, men känslan och feelingen är alltid på top. Tallinn är bäst helt enkelt. Uuu… fick just bästa bloggidén när jag skriver det här, men det får bli ett skilt inlägg 🙂

Nu börjar träningslusten vara tillbaka. Det krävdes bara några dagar då jag inte fick träna, när jag var sjuk, och plötsligt vill jag inget annat än träna. Jag börjar känna mig återhämtad från förkylningen och tänkte smyga igång med träningen nästa vecka. Korta och lugna pass, kanske inte ens löpning ännu. Jag har fått världens lust till att träna styrka. Kanske jag inte är riktigt frisk ännu…