Äntligen löpning! Det var löparglädje från steg ett. Det pirrade i kroppen och jag sprang med ett stort leende på läpparna. Jag har saknat att springa. Om jag igår skrev om hur jag saknat yogan, är det nog inget mot vad jag saknat löpningen. Det är nummer ett. Kroppen visste precis vad den skulle göra, den har inte glömt bort hur man springer. Benen tassade på och kändes lätta. Inga skavanker efter maraton. Kroppen kändes återhämtad både från maraton och från förkylningen.

Dagens löptur var en  testrunda. Jag ville bara springa. Ingen plan om varken tid, distans eller tempo. Bara att äntligen få springa igen och känna glädjen. Sak samma om det blev en kort runda och att jag var tvungen att gå mellan varven. Huvudsaken var att jag fick springa igen. Jag var först orolig över hur det skulle gå eller kännas. Skulle jag kunna springa? Skulle det vara flåsigt? Skulle jag orka något? Jag orkade mer än jag trodde och jag sprang hela rundan. Visst var det lite flåsigt, men inte så farligt egentligen. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas värre.

Nu är jag ivrig på att springa igen. Jag vill bara ha mer mer mer. Jag ska vara förnuftig och inte bli för ivrig. För det är mycket annat jag också vill. Som att träna styrka till exempel. Jag tror faktiskt att jag inte ska springa fler gånger den här veckan. Jag vill längta till löpningen lite. Nu fick jag bekräftat att jag fortfarande kan och att kroppen svarar. Jag har inte tappat det. Löpningen kommer alltid att finnas där. Jag har konditionen kvar, formen finns där och framförallt glädjen. Jag kan träna annat om jag vill och ändå springa när jag känner för det. Kroppen kommer nog att fatta vad den ska göra.

löparglädje

0