Jag är inne i ett bra träningsflow för tillfället. Alla pass känns bra, allt är roligt och inte ens slask och snö kan stoppa mig. Jag har överlevt min vaccination. Jag fick inga biverkningar, utan jag har kunnat träna som normalt. Kroppen svarar bra, och jag märker en förbättring. Jag tycker att jag springer snabbare än jag gjort tidigare. Allt mitt kämpande under vintern var inte förgäves utan det har gett resultat.

Nu är det som om jag flyger fram under mina löppass. En delorsak kan vara för att jag inte längre är tvungen att springa i mina icebugs, utan jag kan springa i mina normala löparskor. De är lättare och inte lika klumpiga. Men ändå! Allt kan inte bero på skorna. Det känns lättare att springa. Jag är nere på kilometertider som jag inte sett sedan förra sommaren när jag låg i maratonträning. Nu springer jag dem så där bara. Utan att ta i för allt jag är värd. Jag blir varje gång lika förvånad när jag kollar på klockan. Så där snabbt?!

Gårdagens runda var inget undantag. Våren känns långt borta igen, det har bara kommit en massa snö. Som blivit till slask, som blivit halt, som blivit slask, som blivit bara vägar… Jag ville ändå springa och chansade på att jag skulle klara mig utan icebugs. Att det inte var så halt ute. Det gick riktigt bra att springa i vanliga skor, det var bara på vissa ställen som jag var tvungen att sakta ner och trippa fram. Annars var det bara att springa på som normalt.

Jag förstår inte varifrån farten har kommit plötsligt? Jag har inte tränat fart. Inte sprungit intervaller, utan bara sprungit vanliga distanspass. Det blandat med långpass, styrketräning och yoga. Och jag flyger fram. Jag flåsar inte ens, utan det känns lätt. Benen rullar på av sig själva och det finns tryck i steget.

Jag älskar känslan när jag är mitt inne i det. I ett träningsflow. För (tyvärr) vet jag att det kan svänga åt andra hållet igen. När inget stämmer, jag måste kämpa i varje pass och inget är kul. Men nu! Nu ska jag njuta 🙂