En av det bästa sakerna med löpning är att veta att jag kan förflytta mig från plats A till plats B om det behövs och om jag vill. Det är en härlig känsla att ha, att veta att om jag ska befinna mig på en plats en viss tid, och tänka att jag springer dit. Idag var en sådan dag.

Vi skulle till Sams föräldrar, men jag ville verkligen få till ett bra långpass innan resan. Jag visste att jag inte egentligen skulle hinna springa innan vi ska dit och efteråt är det också ont om tid. Plus att jag säkert skulle vara hungrig och seg vid det laget. Det fanns bara en sak att göra. Springa dit helt enkelt. Transportspring och långpass, allt i ett.

Det var ett tag sedan jag transportsprang. Jag har mest gjort det när jag sprungit hem(åt) från jobbet. Jag föredrar nog att springa hem än att springa till något ställe. Eftersom jag aldrig vet hur min mage kommer att bete sig, känns det tryggare att springa hemåt. Idag hade jag inga problem med löparmage, utan löpningen och magen fungerade bra.

Jag bara sprang på och njöt av vädret. Det var också roligt att springa på andra vägar än mina standardrundor. Ibland känns det som om jag alltid springer samma vägar. Nu fick jag i alla fall se lite nytt. Det var vår i luften och för första gången kändes det varmt att springa. Jag såg en annan löpare som sprang i t-shirt. Såå varmt var det inte, men varmare än det varit hittills.

Strax över elva kilometer blev min löptur. Jag hade missbedömt hur långt det var. Jag trodde att det var 13 kilometer, men elva är bra det med. Det är skönt att veta att det finns mer i kroppen. Jag hade kunnat fortsätta springa längre, men jag var ju framme 🙂