Våren är här och det blir mycket premiärer den här veckan. Tidigare sprang jag för första gången i t-shirt och idag blev det första cyklingen för i år. Det märktes minsann av, att jag inte cyklat tidigare. Cykelben och löparben är inte alls samma sak. Minsta lilla backe och mina ben tog tokslut. Jag trampade och trampade, men det kändes som om jag inte kom framåt. Mjölksyran sprutade, pulsen var hög och jag flåsade. Konditionen är det inget fel på, men tempot finns inte i benen. Det finns ingen kraft, power. Jag orkade inte trycka på. Vid varje backe, eller när det blåste motvind, sjönk mitt tempo som en sten.

För att vara den första cyklingen för i år, är jag ändå nöjd. Jag visste att det skulle gå trögt, men det gick nästan bättre än förväntat. Det blev en längre runda än jag planerat och konditionen är det inget fel på. Jag hade orkat cykla längre, men jag var framme. Jag var osäker på min form och cyklade längs med Skärgårdsvägen tills jag tyckte att det räckte. Vände om och cyklade exakt samma väg tillbaka. Det är alltid svårt att veta när jag ska vända om. Det känns så lätt i början, men jag vet ju att jag ska orka cykla hem också. Nu vet jag till nästa gång att jag orkar mer. För det kommer garanterat att bli en nästa gång.

Idag blev det strax över 22 kilometer, vilket för mig är mycket. Det är ungefär de längderna jag cyklade förra sommaren när jag tränade inför maraton och kände mig i form. Nu startar jag på de längderna, och just nu känner jag mig inte alls i lika bra form som förra sommaren. Men bevisligen kan jag fortfarande. Det här var ett pass jag behövde för självkänslans skull. En utmärkt start på cykelsäsongen!