Jag har inte bestämt mig för ifall jag ska springa halvmaraton i juni eller inte. Nu dessutom med fotproblem känns det ännu mer osäkert. Jag inväntar domen från fysioterapeuten och vad åtgärderna kommer att vara. Men jag tränar på som om jag skulle springa. Idag var planen intervaller, eftersom det ju faktiskt är tempotisdag.

Jag vill försöka få upp mitt tempo och utmana mig själv. Inte alltid bara springa lugna mysrundor, utan ta i. Känna pulsen och flåset, låta kroppen jobba och springa i ett för mig obekvämt tempo. För att göra det, bestämde jag mig för långa intervaller. Det är min hatform av intervaller, men det gör mycket för formen.

tempotisdag och intervaller

Jag tycker det är jobbigt fast det är inte max som på korta intervaller, för tempot ska vara så pass högt att det är tungt. Det är ju ändå intervaller. Just när jag tror att jag inte orkar mer, kollar jag på klockan och märker att jag fortfarande ska springa i två minuter. Ifall jag till exempel springer fyra minuters intervaller. Jag tycker också det är svårt att välja rätt tempo. Jag vill inte gå ut för hårt, för tanken är att orka hela intervallen i samma tempo. Samtidigt vill jag ju ta i och att det ska ha en effekt. Då kan jag inte maska heller.

Idag blev det ett okej pass. Så här i efterhand tänker jag alltid att jag kunde ha tagit i mer och sprungit fortare. Var det faktiskt så tungt som jag inbillade mig att det var, eller kunde jag ha tryckt på mer? Gav jag verkligen allt? Jag hade i alla fall alldeles för mycket kläder på mig. Jag var så svettig och varm när jag var klar, nästa gång blir det mindre kläder.

0