Jag har bävat inför dagens pass hela veckan. Jag visste att det skulle bli jobbigt, att jag skulle vara tvungen att kämpa och det inte skulle vara lätt. Med onsdagens långpass med planerat halvmaratontempo i färskt minne var jag nervös. Onsdagens löpning fungerade inte alls och jag var långt ifrån det tempo jag ville springa i. Nu var planen ett liknande pass, men både längre och med snabbare tempo. Jag skulle springa 60 minuter i 5:50 tempo. Plus uppvärmning och nedjogg, totalt nästan en och halv timme. Hur skulle det gå? Kan jag springa fort så länge?
Det är en sak att springa fort under en minuters intervaller. Eller ens under tre-fem minuters intervaller. Då vet jag att vilan kommer snart och det gör att jag orkar springa dem. Det är en helt annan sak att springa fort under en lång tid. Samtidigt förstår jag ju syftet med passet. Ifall jag vill springa ett halvmaraton på en för mig bra tid, och nära mitt pers, måste jag öva på det. Jag kan inte springa ett halvmaraton i intervallform. Springa i en minut och gå i en, utan jag måste springa i ett högre tempo länge. Det är det jag försöker öva upp nu de sista veckorna innan halvmaraton.
Det gick förvånansvärt bra idag. Lite ojämnt tempo, men klart godkänt. Bäst av allt var att det kändes riktigt bra i kroppen. Visst var det tungt och jag fick kämpa, men det kändes ändå överkomligt. Jag tog inte i för allt jag var värd, utan det kändes kontrollerbart. Jag kunde springa på i mitt planerade tempo. När jag tappade tempot, hittade jag tillbaka till rytmen och jag gav inte upp fastän det blev jobbigt mot slutet. Jag orkade hela vägen och hade en bra känsla genom hela passet. En betydligt bättre känsla än på onsdagens långpass.
Nu blev det nästan lika långt, men med bättre känsla i kroppen och högre tempo överlag. Precis det formbesked jag behövde inför halvmaraton. Kanske jag börjar vara redo att outa mina tidsmål…
2