Förra sommaren sprang jag nästan uteslutande alla mina långpass på spånbanan. Runt, runt, runt, varv på varv tills jag kom upp i önskad längd. Det var inte alltid den mest inspirerande omgivningen, men på något konstigt sätt gillade jag det. Det var enkelt och kravlöst, bara att mata på. Stanna vid parkeringen vid varje varv för att dricka lite och fylla på med energi. På det sättet få en liten paus och sedan var det bara att fortsätta springa. Spånbanan är kuperad och det var extra bra träning inför mitt maraton. Det gjorde att jag flög fram i Tallinn sedan och var en av mina nyckelfaktorer inför maraton.
Jag har inte sprungit på spånbanan sedan förra sommaren. Jag vill inte springa där när det är mörkt, vilket i princip är nio månader av året. På vintern om det är snö är där skidspår, och jag tror inte att man får springa där då. Är det inte snö, är det halt eller slask och blött. Så egentligen är det bara under sommaren som det går att springa där 🙂 Idag var första gången sedan typ augusti i fjol som jag sprang där.
Jag hade glömt bort hur jobbigt det var. Hur tusan orkade jag springa 10-15 varv där förra sommaren? Nu orkade jag två. Jag skulle visserligen bara springa en timme idag enligt träningsprogrammet, men jösses vad det var tungt. Backe upp, backe ner och hög puls hela tiden. Något har ändå hänt med formen. Förra sommaren när jag sprang där höll jag snittfart på 7:30 (ish) och nu kunde jag springa i 6:40 (ish). Vilket är helt super på den kuperade banan. Så ja, det var tungt och jag sprang bara två varv, men ändå! Woop woop!
Bra start på veckan och på semestern!
2
Hade du dragit ner det till 7.30-tempo hade du säkert orkat fler varv också.. 😉
Grymt jobbat! Kuperat är bra.
Så sant så 🙂
Kul att du bloggar igen förresten!