Jag som trodde att jag inte var nervös inför att springa halvmaraton mer. Jag trodde att jag vant mig efter att ha sprungit två maraton. Att distansen inte längre skrämde mig, att jag skulle känna mig väl förberedd och att det skulle kännas bra. Hahahaaa! Här sitter jag nu i alla fall och tvivlar och är nervös. Det är nervöst, det är pirrigt och jag undrar hur det ska gå vägen. Jag håller på med ett inlägg om mina tidsmål, men jag sparar det tills imorgon. Mina tidsmål skiftar nämligen från dag till dag.

det är nervöst nu

Jag blir nästan lite irriterad på mig själv. Varför utsätter jag mig för sånt här? Fast jag vet ju innerst inne att det kommer att gå bra. Att jag alltid känner mig så här inför lopp. Tvivlande, nervös, orolig, men samtidigt väldigt ivrig på att springa. Jag är ju redo och vill springa. Det är det här jag har tränat för länge. Det är så här det ska kännas, antar jag. För att det är ett tecken på att det betyder något för mig.

 

2