Det börjar bli dags att plocka fram mitt mantra inför Tallinn. Jag är snabb, stark, snygg. Det var ett bra mantra i fjol när jag sprang maraton, och det kan säkert fungera den här gången också. Det funkade i alla fall idag. Jag var inte direkt sugen på att springa idag. Kroppen kändes inte helt på topp, magen var orolig och allt kändes mest blä. Jag bestämde mig i alla fall för att testa springa. Oftast brukar den olustiga känslan ge med sig när jag börjat springa. Det är alltid svårast att ta sig ut. I värsta fall kunde jag avsluta passet och vända om.

snabb stark snygg

När jag väl börjat springa kändes det bra. Jag bestämde mig för att springa mitt planerade pass. Två kilometer uppvärmning, två kilometer snabbare, en kilometer långsamt och två kilometer snabbare igen. Sedan nedjogg hem. Jag hade ingen plan för vad snabbare skulle vara för tempo, men ett sådant tempo som jag behövde kämpa lite för att hålla. Inte mysjogg, inte maxfart, men ändå en utmaning. Idag fanns det mycket krut i benen och jag var förvånad över vad klockan visade att jag hållit för tempon. Den snabbaste kilometern gick i 5:29, och för mig är det fort.

Jag är speciellt nöjd över känslan i passet. Med tanke på hur jag kände mig innan är jag förvånad över hur bra kroppen presterade idag. Det var jobbigt och jag behövde ta i, men det kändes ändå bra. Jag kände mig stark och jag orkade hålla tempot. Jag tappade inte fokus, utan pannbenet var starkt. Nu är jag om möjligt ännu mer taggad inför Tallinn. Det är en bra känsla att ha, en vecka innan lopp. Att vara ivrig på att springa, att känna sig redo och att se framemot det.

Vilken bra start på en ny vecka!

3