Jag är snabb, stark, snygg. De orden upprepade jag för mig själv hela tiden under dagens löppass. Det hjälpte för att motivera mig till att fortsätta springa. Särskilt snygg kände jag mig inte, rödmosig i ansiktet och svetten rinnandes. Snabb var jag väl inte heller, jag flåsade och frustade och pustade. Stark däremot, det var jag! Pannbenet var starkt idag och jag sprang mitt planerade långpass, trots känningar av löparmage halvvägs in i passet. Jag vände inte om, eller tog den kortare rutten, utan jag sprang mina tänkta 15 kilometer.

Det var inte direkt igår jag sprang långpass senast. Jag var nervös innan passet och orolig över hur jag skulle orka. Skulle hela passet bli pannkaka och jag skulle få ge upp mina drömmar om maraton i höst? Eller skulle passet gå bra och stärka mitt självförtroende om att maraton inte alls är omöjligt? Det blev det senare alternativet och nu känns ett maraton närmare igen. Kan jag bara träna på bra fram tills dess, ska det nog gå vägen.

Dagens löptur blev 14,5 kilometer och på det springs det inga maraton ännu. Idag fanns ändå känslan att jag hade kunnat fortsätta. Benen orkade och flåset var okej, det var ingen fara på taket. Idag var det snarare magen som krånglade, tidspress och att jag faktiskt hade planerat att mjukstarta efter förkylningen. Jag skulle inte ens springa längre än 15 kilometer. Det är en skön känsla att ha, att veta att jag fortfarande kan springa långt. Nu kan jag bygga vidare och öka längden.

Happy friday!