Igår gjorde jag det sista träningspasset inför Tallinn. Helt enligt planen och känslan i kroppen var okej. Det kändes inte direkt som jag flög fram, men jag litar på att tävlingssituationen på lördag kommer att göra att jag springer fortare. Nu kändes det kanske lite segt. Inte så att jag är orolig, men det blev kanske inte det genrep jag hade hoppats på. Fast jag sprang också medvetet i mina klumpigare skor, och det känns alltid tyngre i dem. På lördagen sedan kommer jag att springa i mina snabbskor, de lätta med lite dämpning.

Det sista träningspasset blev korta, snabba intervaller. Åtta stycken en minuters intervaller, med en minut vila mellan varje intervall. Upp med steget, fram med höften och ett bra tryck. Mot slutet gick det bättre och jag fick den känsla jag var ute efter. Det tar alltid en stund för mig att komma igång. Även om jag självklart värmer upp först, är det som om det tar en stund för kroppen att fatta vad den ska göra. Ska vi springa fort? Varför? Det är ju så mycket skönare att inte göra det.

På lördagen måste jag komma ihåg att värma upp ordentligt innan start. Inte bara skutta lite på stället i bajamajakön, utan faktiskt springa. Förbereda kroppen på att springa fort från start och inte se de första kilometerna av loppet som uppvärmning. Som jag brukar göra på maraton. Eller brukar och brukar, jag har bara sprungit två maraton. Men ett tio kilometers lopp är mera pang på. Fort direkt från start och sedan bara öka. Och så plötsligt är det över.

Nu ska jag ännu stretcha och foamrolla innan lördagen. All träning är gjord nu och nu är det bara att ladda mentalt. Packa väskan, bestämma kläder och lacka naglar. Allt det där viktiga inför lopp 🙂