År 2019 närmar sig sitt slut, men ännu hann jag med ett sista löppass. Det här året har verkligen inte varit löpningens år, men jag ville i alla fall avsluta på ett bra sätt. För att få känna mig som en löpare igen och för att bättra på statistiken lite. Ifjol blev det 1100 kilometer löpning, men i år har det blivit betydligt mindre. Jag håller på med ett inlägg med lite utförligare tankar kring det, men jag har svårt att formulera mig. Jag vill inte låta alltför bitter eller besviken, men det är svårt att skriva när jag just känner mig bitter och besviken.

Årets sista löppass kändes i alla fall bra och det är känslan jag tänker ta med mig till nästa år. Jag kan springa. Jag kan springa fort om jag vill. Konditionen finns där, det finns krut i benen och jag är inte så dålig som jag ibland känner mig. Det mesta sitter i huvudet. Det är bara egna hjärnspöken. Plus att säkert ingen annan egentligen bryr sig.

Idag blev knappa fem kilometer, men med den bästa känslan jag haft på länge. Trots att jag tränat mycket efter julen, kändes benen pigga och flåset var det inget fel på. Det blev en bra avslutning på året och en bra boost för självförtroendet. Härifrån är det bara att jobba vidare. I något skede ska jag också skriva om vad jag jobbar mot.