Jag nämnde det kanske bara i förbifarten, men jag klarade alltså mitt decembermål. Målet var att springa 68,4 kilometer under december, för att totalt ha sprungit 1100 kilometer under året. På söndagen sprang jag de sista kilometerna och nådde således mitt mål. Jag är nöjd och stolt över att jag klarade det, men det satt hårt inne. Kilometermängden var inget problem i sig, men det är inte den bästa idén att ha decembermål. Jag borde ha lärt mig från förra gången med min yogautmaning. Det är tufft med mål i december, eftersom det är mycket annat som kräver min uppmärksamhet. Mycket på jobbet, fixande inför julen, fester hit och avslutningar dit…

I början av december gick det bra. Jag tränade på som jag brukar med både styrka, yoga och löpning. Jag var på god väg att nå mitt mål och hade inga problem med träningen. I mitten av december börjar det ändras och orsaken stavas jul och jobbstress. Jag jobbade mycket, många och långa dagar. En vanlig arbetsdag var ofta från 12-21 och det betydde att jag inte hann eller orkade träna varken innan eller efter jobbet. De dagar jag var ledig, bakade jag inför julen, städade, fixade julklappar… och klämde in ett kort löppass var jag hann, allt med tanke på målet.

När jag kollar i min träningsdagbok för december, ser jag att det senaste styrkepasset var den 12.12. Senaste yogan var 13.12 och efter det har jag bara sprungit. Jag är glad över att jag nådde målet, men jag är mindre glad över att det blev på bekostnad av den övriga träningen. Jag märker det i kroppen redan nu att jag varken yogat eller tränat styrka på flera veckor. Jag är stel som en pinne, axlarna värker och hållningen har blivit sämre.

Men ändå! 1100 kilometer på ett år. Inte fy skam 🙂