Jag tränar, jag äter, jag går till jobbet. På något sätt rullar livet vidare ändå. Jag försöker ha en rutin i vardagen, inte tänka så negativt och försöka leva som vanligt. Jag kan inte distansjobba och (ännu?) har vi inte stängt. Vi har ändrat våra öppethållningstider och det är så lugnt, så lugnt på jobbet. Försäljningen och folkmängden är en bråkdel av vad den var tidigare. Faktum är ju att alla går på minus. Det kommer att bli ännu fler förändringar och jag kommer att bli permitterad. Det vet jag redan nu.

För att få annat att tänka på, tränar jag. Inte på gymmet, inte i simhallen och ingen zumba, men hemmaträning fungerar utmärkt. Igår fick jag till ett riktigt bra styrkepass. Jag hade bra tryck och jag orkade. Nästa gång kan jag säkert lägga på max på stången igen. Jag har haft lättare vikter de senaste gånger jag tränat hemma, men nu känns det som om jag är tillbaka. Där jag var tidigare. Jag tror att all den här uppbyggda stressen och oron behövde få ett utlopp.

Imorgon är planen att springa. Första gången i dagsljus på evigheter. Det har lovats sol. Det ser jag framemot. Jag är fortfarande väldigt osäker på mitt mål för säsongen. Kommer det att bli Tallinn maraton? Som det känns just nu, har jag nästan tappat suget. Bara för att det känns så osäkert. Att träna inför ett maraton kräver ändå så mycket. Jag vet faktiskt inte om jag är beredd att lägga ner den träning det krävs för att sedan se loppet bli inställt. Som läget är just nu, är det osannolikt att loppet kommer att bli av.

Men sen igen. Blir jag mer besviken ifall loppet blir av och jag inte tränat inför det?