När allt runt omkring mig krisar, är det tur att löpningen känns bra i alla fall. Som det ser ut just nu, kommer jag att ha en massa tid till att springa. Dagens löppass började knaggligt, men slutade desto bättre. Det tar alltid ett par kilometer för mig att komma igång. Det känns oftast segt i början, men sedan kommer jag in i en bättre rytm och benen rullar på av sig självt. Andningen börjar fungera, löpsteget blir bättre och jag kommer in i ett flow. Jag vet inte om det beror på för att jag behöver en lång uppvärmning, eller vad.

Dagens löppass blev det längsta jag sprungit på ett bra tag. Jag känner mig nästan som om jag är tillbaka där jag var i januari. Idag blev det sju kilometer, med en känsla om att det finns mer att ge. Farten ska vi inte ens tala om, men just nu bryr jag mig inte om tempot. Just nu är känslan mycket viktigare. Att jag springer och att jag får in rutinen igen. Tids nog kommer jag att börja variera mina pass. Lägga in intervaller och börja öka på längden på passen. Just nu är det viktigast att jag springer, nästan mest för psyket. Jag behöver verkligen löpningen, att bearbeta mina tankar och få ett andningshål och paus från oron.

Jag försöker att fokusera på det positiva för tillfället, men det är svårt. Löpningen känns bra, träningen överlag går bra, vi är friska och åtminstone en av oss kommer att ha ett jobb när detta är över. Det är vår ute, solen värmer och fåglarna kvittrar. Idag var jag tvungen att ta av mig mina vantar halvvägs in i löprundan, jag hade för varmt. Snart kanske jag kan springa i bara långärmad tröja. Snart kanske det till och med är dags för cykelpremiär?