Idag var dagen jag skulle inleda min maratonträning mot Tallinn maraton. Gjorde jag det? Nå, jag sprang i alla fall. Jag har inte bestämt mig för om jag ska satsa på maraton i år eller inte, med tanke på rådande situation. Just nu tänker jag att jag tränar på som vanligt och så bestämmer jag mig senare. Det är ännu långt till september och mycket kan ändra tills dess. Jag vill inte vara tvungen att skippa maraton för den orsaken att jag inte tränat inför det. Coronavirus kan jag inte påverka, däremot har jag kontroll över min egen träning. Därför tänker jag träna som om jag låg i maratonträning.

Jag tänker i dagsläget inte följa ett program, just eftersom allt är så osäkert ännu. Blir det ett maraton eller inte? Blir loppet inställt? Jag tänker träna mer på känsla och efter hur kroppen känns. Sakta öka på längden på passen och öka på veckototalen. Så småningom kan jag lägga in intervaller och mer specifika löppass. Ännu finns det ingen stress över långpass, utan jag kommer långt med att bara få löpningen till en rutin med två tre pass i veckan. Jag behöver inte ligga på över 20 kilometer på långpassen ännu. I mitten på juni eller i början på juli, då vill jag ha kommit upp i 20 kilometer och mer på långpassen. Då hoppas jag också att det finns en klarhet med coronaviruset och hur det påverkar. Efter det kan jag förhoppningsvis bestämma mig, ifall jag ska lägga på ett kol eller strunta i det.

Just nu känner jag mig faktiskt nöjd över mitt beslut, även om det varken är bu eller bä. När jag sprang mitt senaste maraton, då inledde jag min maratonträning i juli. Då hade jag tränat på som vanligt fram tills dess, men den riktiga satsningen började i juli. Det gick bra den gången, det gick ju faktiskt helt super, och jag litar på att det kommer att gå vägen den här gången också. Kommer jag upp i för mig normala mängder på över 100 kilometer i månaden under april, maj och juni är det sedan ”lätt” att öka på mängden ytterligare ifall jag bestämmer mig för att satsa.