Löpningen har känts bra den senaste tiden, men det har blivit pass på 4 till 7 kilometer. Inget fel i det, men ifall jag ska springa maraton i september måste jag så småningom börja öka på längden. Rejält. Just nu känns det ju förstås ännu osäkert om det blir ett maraton eller inte, men jag tränar som om jag skulle springa. Dagens löppass blev det längsta på evigheter. Jag vet inte när jag skulle ha sprungit ett tvåsiffrigt tal senast. Förra hösten? Inte på det här årets sida i alla fall.

Idag blev det strax över tio kilometer. För vissa är det vardagsmat, för mig är det det längsta jag sprungit på flera månader. Jag hade inte planerat att springa så långt som jag gjorde idag, men det kändes bra i kroppen, så jag bestämde mig för att testa. Jag har velat springa tvåsiffrigt länge nu, men jag har nästan inte vågat. Tänk om jag inte kan eller orkar. Idag stämde allting. Vädret var prima, jag hade ätit och druckit bra innan, jag hade gott om tid på mig. Det fanns inga ursäkter för att inte testa. I värsta fall fick jag väl gå hem om jag inte orkade springa hela vägen.

Jag sprang nästan hela vägen. Jag gick i de brantaste uppförsbackarna, men i övrigt sprang jag hela tiden. Det var inget fel på konditionen, men benen blev stumma mot slutet. Det märktes att de inte var vana vid att springa långt. Men jösses vad det gjorde gott för självförtroendet att springa över tio kilometer. Det är något med milen bara. Det är min hatdistans på tävling, men det är favoriten när jag är i form. Målet är att alltid vara i sådan form att jag kan springa tio kilometer. Vilken dag som helst i veckan, utan större förberedelser eller planering. Bara att sticka ut en tisdagskväll efter jobbet.