Ett progressivt löppass

Jag försöker att få in mer fart i min löpning. Grunden finns där och har blivit ännu bättre tack vare mina promenader och cykelturer, men det finns inget tryck i benen. Jag kommer inte upp i steget, eller i tempot. Det blir lite halvbra och halvhårt, mellanmjölk. Förra fredagen sprang jag för första gången på evigheter regelrätta intervaller. Klockan var programmerad på 10 gånger 1 minut med en minuts vila mellan varje intervall. Idag var tanken ett progressivt löppass.

ett progressivt löppass

Idén bakom ett progressivt löppass är att varje kilometer ska gå fortare än den förra. Passet kallas även för Kenyanen. Jag brukar starta i ungefär 7:00 tempo och sedan för varje kilometer höja det med 10-15 sekunder. Så 7:00, sedan 6:50, sedan 6:40 och så vidare. Jag brukar tycka om att springa på det här viset och jag tycker att passet ger mig mycket. Dels får jag börja lugnt och tycka att det är för lugnt, för att sedan få trycka på ordentligt mot slutet. Springa fort när jag redan är trött och har sprungit flera kilometer. Det är också det jag tycker att jag behöver för längre distanser och lopp. Speciellt kanske mentalt.

Idag… Alltså tanken var ju god, men nä. Jag kunde öka till 6:30, men sedan fanns det inte mer att ge. Jag var väl inte ens egentligen så trött, men benen svarade inte. Det fanns inget tryck eller power. Jag tror inte att de har fattat att vi ska springa fort igen. De har tyckt om att gå långpromenader och protesterar när jag vill springa på 🙂

Så här brukar det kanske i och för sig alltid kännas när jag försöker öka tempot. Det känns segt för att kroppen inte är van. Jag har lufsat runt i över ett halvår, egentligen ända sedan Tallinn. Klart att kroppen inte plötsligt kan springa i 5:40 tempo, utan att jag måste jobba för det.

2

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *