Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat än om varför jag inte springer trail. Jag skulle skriva om ett kärt återseende till spånbanan. Där jag spenderade många timmar när jag tränade inför Tallinn maraton 2018. Varv på varv, runt runt runt. Ett enkelt sätt att få till ett bra långpass, utan att behöva räkna ut en rutt. Bara mata på, tills jag är nöjd. Vad händer idag? Knappa fyra kilometer in i passet och jag stiger snett på en sten eller rot och poff. Ont i foten och det är inte läge att fortsätta.

Som tur är bor jag nära spånbanan, det är också en orsak till varför jag gillar att springa där. Det är nära att ta sig hem, ifall det händer något, som det här eller magkatastrof… Is på foten, högläge och vila. Foten känns helt okej och jag tror inte att det är något allvarligt. Så länge jag inte rör den alltför mycket eller anstränger mig, känns det knappt något.

Det är mest irriterande. Jag som har varit inne i ett bra flow och så händer det här. Spånbanan är ju inte ens trail, det är en meterbred stig som går i skogen. Där finns kanske tre rötter du kan snubbla på, och det lyckades jag med.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska träna för resten av veckan. Planen var ett till löppass och en cykeltur, men kanske det blir vila som gäller. Att jag i alla fall är tvungen att skippa löpningen. Foten känns ändå helt okej, men jag vill inte riskera något heller.

Alltså hur klumpig får man vara?!