All min transportcykling till jobbet, och säkert också alla mina promenader under tiden jag var permitterad, har gjort att jag har fått bättre kondition. Löppassen känns lättare, jag är inte lika flåsig och pulsen är lägre. Tyvärr har det inte gjort något för tempot.
Jag har inget tryck, ingen power, jag kommer inte upp i steget, utan det känns som om jag ”lufsar”. Jag har säkert slitna ben efter all cykling och de skulle ha mer tryck efter några vilodagar. Värmen påverkar säkert också en del, men. Jag blir nästan lite frustrerad när pulsen är låg, jag är inte flåsig, men ändå kan jag inte springa fortare.
Kanske är det en mental spärr? Att det sitter i huvudet? För jag vet ju att jag kan springa fortare. Jag springer till exempel alltid mycket snabbare på lopp, än jag någonsin gör för mig själv på träning. Tävlingssituationen hjälper, adrenalinet och att det är folk runt omkring mig. Det gör att jag kan pressa mig själv mer. Jag ger inte upp, eller stannar när det blir jobbigt. Jag kan inte börja gå nu när folk tittar, (som om de ens gör det).
Det är i och för sig ganska behagligt att springa utan att behöva flåsa eller anstränga mig och ha låg puls. Min kondition har helt klart blivit bättre och ifall jag bara ville lunka på skulle det inte vara ett problem. Det är inget fel i att lufsa runt, men jag vill ju springa fort. Jag vill i alla fall kunna springa fort. Ha fler växlar, än bara en fart.
2
Vad med att springa med en ”hare”? Nån som är snabbare
Det är ju en tanke förstås. Jag har många gånger tänkt att jag ska gå med i en löpargrupp, men jag har aldrig vågat. För jag tänker alltid att jag skulle vara sist och sämst och sinka gruppen…
Lägg in lite intervallträning? 🙂 och några fartökningar i slutet av distanspassen för att väcka benen 🙂
Du har ju rätt förstås 🙂 Men jag är ganska lat av mig, och tycker väl att det är för skönt att springa i mystempo utan att behöva anstränga mig