En kuperad löprunda

Jag springer väldigt sällan backintervaller. Just nu springer jag väl i och för sig inte intervaller överhuvudtaget, men backintervaller händer i princip aldrig. Jag vet att det är bra för löpning, men det är så jobbigt. Pulsen blir skyhög, mjölksyran sprutar i benen, jag flåsar och frustar och det är bara jobbigt. Idag blev det ändå något som kan liknas vid backintervaller. Det blev en väldigt kuperad löprunda.

en kuperad löprunda

Jag har sprungit rundan många gånger tidigare och jag har inte tänkt på att det är en så jobbig och kuperad löprunda. Kanske för att jag idag faktiskt sprang upp för alla backar. I normala fall brukar jag gå i de värsta backarna, men idag sprang jag. Och vet ni? Det fungerade det med. Visst var det flåsigt, pulsen var hög, svetten rann och det var jobbigt, men det var ändå hanterbart. På de flacka partierna sjönk pulsen, andningen blev normal och jag kunde återhämta mig.

Jag tycker att jag hade bra tryck i steget idag. Jag orkade springa uppför backarna, även om det var jobbigt. Benen var pigga och jag kom upp i löpsteget. Det kändes som om jag faktiskt sprang i backarna, och inte bara hasade mig fram. Inte stanna och gå upp för backen, utan trycka på ordentligt. Spurta uppför. Eller i alla fall inte sänka tempot, utan försöka hålla ett jämnt tempo hela vägen.

Jag är nästan förvånad över hur bra det kändes. Klart att det var tungt i stunden, men direkt, nå nästan direkt, backen var över kändes det som normalt igen. Pulsen sjönk, jag flåsade mindre, den jobbiga känslan försvann och jag kom in i ett flow. Tills nästa backe kom, men då var jag redan pigg igen.

Vilken bra start på veckan!

1

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *