Det är viktigt med uppvärmning, jag vet ju det, men ändå slarvar jag. Springer jag intervaller är jag bättre på det, men sämre under helt vanliga löppass. Inte så att jag går all in från början. Pang på från steg ett, men jag märker att det lossnar först efter ett par kilometer. Oftast egentligen först efter fler.

De första kilometerna känns sega. Jag funderar på att ge upp, vända om och varför jag egentligen springer. Vid fjärde kilometern brukar det börja lätta. Jag har blivit varm, kommit igång, hittat tekniken och kommit in i ett flow. Ibland är det förstås bara segt hela passet, men det brukar bli bättre. Mot slutet kan jag till och med öka tempot, fastän jag då borde vara som tröttast. Då kan jag springa i ett betydligt snabbare tempo än i början, då allt kändes segt och jobbigt.

Idag var inget undantag. Jag lunkade på, men det kändes inget vidare. Jag var inte flåsig eller trött i benen, men ibland stämmer det bara inte. Det blev en kortare runda än jag hade tänkt springa. När jag var kanske femhundra meter hemifrån, började löpningen kännas bättre. Vid det laget var jag redan nästan hemma och idag fick det duga. Ibland blir det kringelikrokar för att få mer längd på passet, men inte idag.

Jag måste bli bättre på uppvärmning. Se det som en viktig del av passet, även om jag bara springer ett kortare runda runt kvarteret. Jag tror att det beror på tempohetsen jag har ibland. Om det går för långsamt i början, blir ju snittet dåligt. Fånigt, jag vet.