Äntligen säger jag bara! Som jag har längtat. Jag har ju kommit igång med träningen efter förkylningen. Jag började redan förra veckan med promenader och med ett styrkepass. Den här veckan har jag kommit igång ordentligt. Idag sprang jag för första gången på över två veckor.

Det var så skönt att springa igen. Två veckor är egentligen en alldeles för lång paus att ha med tanke på mitt välbefinnande. Det kändes faktiskt helt okej idag trots det långa uppehållet. Inte så segt som det ibland känns efter en förkylning. När det nästan känns som om jag aldrig sprungit tidigare.

Idag hade jag pigga ben, eller nåja, de var inte sega i alla fall. Jag hade inte tappat löparformen. Flåset fanns där, andningen fungerade och det blev närmare sju kilometer. Inte så pjåkigt för ett första löppass. För inte så länge sedan var fem kilometer en standardrunda. Nu har min grundkapacitet höjts att jag kan springa sju kilometer vilken dag som helst i veckan. Trots att jag varit sjuk och inte sprungit på länge.

Jag siktar på att springa ännu en gång den här veckan. Jag vill komma tillbaka till mina rutiner med två löppass i veckan. Styrketräningen har jag kommit igång bra med och det är huvudsaken eftersom det är mitt fokus nu på hösten. Samtidigt saknar jag löpningen. Jag saknar känslan av att det flyter på. Jag har inte haft den känslan på hela året. Det får nästan bli ett skilt inlägg om det. Om hur det här året inte är löpningens år.