Idag blev det igen ett bra löppass och jag börjar tro att kanske det finns hopp i alla fall. Känslan i löpningen är mycket bättre, även om det varken går speciellt fort eller att jag springer längre. Just nu är ändå känslan det viktigaste och det som gör att jag tror att det finns hopp för mig. Det känns inte lika kämpigt för tillfället, jag behöver inte ta i lika mycket, utan jag har hittat ett flyt. Ish. Ett bättre flyt i alla fall. Bättre tryck i steget, mindre flåsighet, lättare ben och mer en känsla av att det rullar på av sig självt. 

På dagens runda hade jag inte ens väntat mig att det skulle kännas bra. Jag gjorde nämligen ett tungt benpass igår. Med högre vikter än jag haft tidigare, och bara fokus på ben. Inga överkroppsövningar, ingen core, utan ben, ben och ännu mer benövningar. Jag är nästan förvånad över att jag inte har träningsvärk. Igår kändes benen som spagetti och som om jag gjort något ovanligt.

Jag tror att jag inte ska försöka analysera för mycket varför det känns bra just nu. Jag ska bara tacka och ta emot. Träna på som vanligt och hoppas att formen är på väg upp. Jag har inte ändrat något i min träning som skulle förklara formen. Inte lättat på styrketräningen eller haft mer vilodagar. Dessutom är ju inte formen precis bra ännu, eller där jag vill vara. Men när löpningen den senaste tiden känts som katastrof, märker jag framsteg extra tydligt.

För den som undrar, jag har inte ännu sprungit i mina nya skor. Jag kan inte uttala mig om dem ännu. Varför köpte jag vita skor under den slaskigaste tiden på året?