Jag har skrivit ett liknande inlägg tidigare, om hur jag har haft låg motivation till löpning på grund av alla inställda lopp. Om hur det här året inte är löpningens år. Ingenting har egentligen ändrats sedan mitt tidigare inlägg, det har snarare bara blivit sämre.
I början av året hade jag stora planer. Det här skulle vara löpningens år. Jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle satsa på det och jag var ivrig på träningen. Nu jäklar skulle personbästan slås. Motivationen var hög efter ett sämre 2019 och grunden med styrketräning var gjord under vintern. Nu skulle jag springa. Innan jag ens hann komma igång ordentligt kom coronan och förändrade situationen.
Jag kan inte skylla allt på coronan, men det är klart att det bidragit till lägre motivation. Hur jag än försöker kommer jag aldrig in i något flow. Jag springer ett eller max två pass i veckan. Jag har sprungit exakt ett pass det här året som kan klassas som långpass. Det var 14 kilometer i maj. Jag har inte sprungit intervaller. Jag har sällan sprungit tre pass på en vecka. Aldrig två dagar efter varandra. Det har blivit väldigt lite löpning överhuvudtaget. Farten ska vi inte tala om.
När jag kollade på statistiken från jogg.se visar det knappa 500 kilometer löpning i år. Förra året som jag också tyckte var ett dåligt år sprang jag ändå närmare 800. År 2018 blev det 1100. I år har jag snittat 12 kilometer på en vecka. Tolv! När jag tränade inför maraton var det ett kort pass. Då kunde jag springa över 50 kilometer på en vecka, nu springer jag inte det på en månad.
Jag vet inte riktigt hur det blev så här. Inställda lopp har bidragit till sämre motivation, på sommaren var det kul att cykla, men ändå. Löpning är ju min största passion. Det är det som är roligast och mitt förstahandsval. Nu får jag ”tvinga” mig själv till att springa. Lite sämre väder och jag vill inte, trött och jag orkar inte, jag springer imorgon istället.
När jag väl springer känns det som om jag får kämpa. Det känns aldrig lätt. Som om steget rullar på av sig självt, som om jag kan springa i oändlighet. Jag hittar aldrig flytet, utan jag måste alltid ta i. Eller så blir det bara korta pass. För jag kommer aldrig in i en rytm att jag skulle vilja springa långt. Det känns mest jobbigt. Fem kilometer är standard, sju är okej och tvåsiffrigt springer jag aldrig. Väldigt sällan i alla fall, senast i juli, då 10,1 kilometer.
Jag saknar känslan av flow. Att känna mig lätt i steget, ha bra teknik och fungerande andning. Bra tryck, bra flås och en känsla av att kunna springa långt. Det är klart att det inte alltid har känts lätt när jag tränat inför maraton heller, men det har kanske inte känts såhär. Samtidigt vet jag ju att det känns såhär för att jag springer så lite. Jag hinner aldrig komma in i ett flow om jag bara springer en gång i veckan. Mycket sitter också i huvudet. När jag inte har ett lopp att träna inför, har jag svårare med motivationen. Svårare att ta mig ut på en runda på sämre dagar, varför ens försöka?
Som tur har jag ju ändå tränat annat. Läget är inte helt katastrof 🙂 På sommaren blev det en massa cykling och nu har jag kommit in i en bra rutin med styrketräning igen. På våren blev det promenader, men nja, löpningens år är det nog inte.
0
Hjälp vad jag känner igen mig i det inlägg, det där att alltid få kämpa och att aldrig få något ”gratis”. Det här inlägget hade jag själv kunnat skriva. Men vet du att det vänder, förr eller senare vänder det. Talar av egen erfarenhet. Känns som att min vändning kommit den här veckan. Det börjar återigen bli roligt att springa.
Jag vet ju nog innerst inne att det kommer att vända, det är bara svårt att vara mitt i det. Men jag kämpar vidare med mina löppass och litar på att det kommer att vända. Ingen träning är ju ändå förgäves, utan allt räknas 🙂