Jag har varit sugen på att springa intervaller. Ta fram mina snabbskor och springa ett tempopass. Susa fram på sopade gator, vinden i håret, bra tryck i steget och full fart framåt. Hög puls, flåsig andning, men ändå en bra känsla i kroppen. Det har jag längtat efter.

Idag var det dags. Jag plockade fram mina lättaste skor, mina New Balance. Där har de stått i skåpet nästan oanvända sedan jag köpte dem. Nu kan jag äntligen springa i dem igen. Det är en helt annan känsla att springa i dem, än i mina Icebugs. Eller ens med mina Nike. De är såå mycket lättare och det känns som om jag flyger fram.

Det var evigheter sedan jag sprang ett tempopass. Jag brukar lägga in lite fartökningar i mina långpass, men nu var planen att försöka springa hela passet i ett snabbare tempo. Jag visste att det skulle bli jobbigt, men jag var förberedd på känslan. Laddad, ivrig och redo att springa fort. Dessutom var det inte ens så farligt.

Visst, det var tungt. Jag flåsade, pulsen var hög och benen hade mjölksyra, men det var ändå hanterbart. Jag gav inte upp, utan kämpade hela rundan. Totalt blev det över åtta kilometer löpning, med nästan 40 sek snabbare snittfart. Om jag brukar springa mina långpass i 7:10 tempo, gick det här i 6:29. Den snabbaste kilometern sprang jag på 5:55, vilket just nu känns supersnabbt. Tydligen finns det lite snabbhet i mina ben.

Nu gäller det bara att vänja kroppen att springa fort igen. Ibland kändes det som om jag snubblade på mina egna fötter när jag sprang. Snabbheten fanns, men kanske inte koordinationen 🙂