När jag skrev om olika favoritrundor att springa i Pargas var en av rutterna jag nämnde Hyvilemp runt. Hyvilemp runt är en av mina standardrundor när jag vill springa långpass. Det är också en av de backigaste rundorna. Men samtidigt en riktigt kul rutt att springa när jag är i form.

Nu är jag äntligen i sådan form att jag kan springa den utan att tvivla på om jag kommer att orka eller inte. När jag väl vikt av på Hyvilempvägen är det bara att fortsätta springa. Det finns ingen kortare väg tillbaka sen mer, utan det är framåt som gäller. Vänder jag om blir det bra ännu längre 🙂

Idag blev det sjutton kilometer av backhelvete i motvind, men också med en riktigt bra känsla i kroppen. Jag vet inte när jag senast skulle ha sprungit 17 kilometer, men det är länge sedan. Jag är så glad över att vara i sådan form nu, att det inte ens känns långt. Eller långt, visst, men jag orkar! Inte övermäktigt och som om jag måste släpa mig hem och jag orkar inte ta ett steg till. Utan som om jag kan fortsätta springa. Det är inte länge mer tills jag springer 20 kilometer i ett svep.

Jag tror att mycket av den goda känslan på långpass kommer från att jag springer i nio minuter och går i en minut. Jag hinner inte bli lika trött, varken i benen eller i huvudet. Det är inte ett lika monotont nötande, utan jag tänker bara i nio minuters block. Idag hade jag säkert sprungit elva kilometer innan jag ens reflekterade över hur långt jag kommit.

Idag fuskade jag också lite, jag var inte lika strikt med tiden. Ibland gick jag lite längre än en minut, eller så gick jag i de brantaste backarna. Idag hade jag också med musik, men den kopplade jag på först när jag hade kanske fyra kilometer kvar. Jag hade så mycket motvind att jag behövde något att distrahera mig. Jag hade dessutom varit osäker hemma ifall jag skulle orka hela vägen. Därför bestämde jag mig för att ta med musik. För säkerhets skull.

Men jag hade inte behövt oroa mig, det gick ju hur bra som helst!