Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Löpning är min terapi. Ibland är det bara en sån dag, där jag verkligen behöver löpningen. Jag behöver springa av mig. Jag har för mycket tankar som snurrar i huvudet. För mycket som jag funderar på, för mycket känslor att bearbeta, för mycket som har hänt under dagen. Då behöver jag springa av mig, och plötsligt känns problemen inte lika stora längre.

Igår var en sån dag. Jag som hade gjort upp stora träningsplaner för maj och så skiter det sig direkt. Den här veckan kommer jag inte att följa planen. Det kommer inte att bli ett långpass, för jag har inte tid. Samtidigt som jag förstås är tacksam över att kunna/få jobba igen, efter en sex veckor lång permittering, gör det nog träningsplaneringen svårare.

Den här veckan kommer det istället för långpass, bli tre distanspass. Gårdagens löppass kan väl klassas som fartlek, men i övrigt kommer det att bli helt vanliga mysrundor. Igår blev det åtta kilometer, vilket var ungefär det jag sprang på tisdagen också. Och kommer att springa imorgon.

Jag är lite besviken över att det inte blir något långpass den här veckan, eftersom jag har varit inne i ett bra flow. Jag har känt mig stark under långpassen och som om konditionen blivit bättre. Som om jag närmar mig att springa över 20 kilometer igen. Jag vet att formen inte försvinner någonstans fast jag inte springer långpass på en vecka, jag vet att det till och med att bra för mig att vila. Dessutom är det inte direkt så att jag vilat den här veckan, jag har ju ändå sprungit. Jag kan springa långpass nästa vecka igen utan att ha tappat något. Jag kommer snarare komma tillbaka starkare och ännu mer ivrig på att springa igen.