Jag blir fortfarande förvånad över hur bra löpform jag verkar ha för tillfället trots att jag mest cyklat hela sommaren. Idag sprang jag mitt längsta pass sedan maj med en riktigt bra känsla dessutom. Så nöjd och glad!

Idag blev det 12,5 kilometer, vilket inte är så mycket längre än vad jag sprang för någon vecka sedan. Då blev det strax under tolv kilometer och då var det också mitt längsta pass på evigheter. Det är kul att veta att formen finns där och att längderna blir längre hela tiden. Att det finns mer att ge.

Idag sprang jag igen med taktiken att gå de första hundra meterna av varje kilometer och sedan springa tills klockan piper för varje ny kilometer. Jag tycker att det fungerar för mig. Jag håller ändå nästan samma snittfart, till och med högre, än vad jag hade haft ifall jag sprungit hela vägen. På det här sättet orkar jag springa längre. När jag får korta minipauser hela tiden.

Jag är extra nöjd över att jag kunde öka mot slutet. Jag sprang den sista kilometern i 5:54 tempo. Det känns galet snabbt och speciellt efter att redan ha sprungit elva kilometer. Då var jag flåsig, men inte egentligen trött i benen. Det var mest tungt för att farten var hög.

Jag tycker det är kul att springa längre igen. Inte alltid harva runt i sju kilometer, utan märka en tydlig skillnad. Jag är ivrig inför hösten och nya träningsplaner. Eller inte kanske ivrig inför just hösten, utan mer träningen. Idag kunde jag springa i shorts igen och hade faktiskt riktigt varmt och svettigt. Det var antagligen sommarens sista löpning i shorts.