Jag har lärt mig av förra veckans misstag och därför sprang jag veckans långpass idag. Nu är det gjort och blir det ingen mer träning den här veckan är åtminstone det viktigaste löppasset avklarat. Nästan tjugo kilometer idag. Jag hade orkat mer och jag hade i normala fall sprungit några kringelikrokar för att komma upp över tjugo, men passet slutade i magkatastrof.

Jag har glömt bort hur jobbigt löparmage är. Redan kanske sex kilometer in i passet började jag känna av magen, men inte så farligt ännu. Mest att den gjorde sig påmind om att den finns där. Jag kunde ändå springa vidare och höll ett okej tempo. Idag valde jag att inte springa på spånbanan, utan istället springa en vanlig runda. Därför var säkert tempot också högre. Nu sprang jag med taktiken att gå de första hundra metern av varje kilometer och sedan springa tills klockan piper.

Det var varmt, men jag tyckte ändå att löpningen funkade. Trots magproblem. Det var kul att springa andra vägar än vanligt och magen glömde jag bort. Jag njöt av utsikten och av att springa. Jag visste att det skulle bli distansrekord för jag har sprungit rutten tidigare.

Efter kanske tolv kilometer börjar det dyka upp en massa åskmoln på himlen. Varifrån kom de? Just var det ju sol, varmt och svettigt. Jag springer vidare, men magen börjar göra sig påmind igen. Mellan kilometer fjorton och femton gick jag mest. Direkt jag försökte springa högg det till i magen. Då är jag ännu långt hemifrån. Det finns ingen kortare eller snabbare väg, allt är lika långt. Det finns nog fördelar med att springa på spånbanan. Hade jag sprungit där, då skulle jag nog ha sprungit hem efter fjorton kilometer. Nu hade jag inget annat val, det var bara att fortsätta.

Till råga på allt började det ösregna. Great! Där springer jag i ösregn med shorts och solglasögon och har en magkatastrof på kommande. Jag vill hem så fort som möjligt, men jag kan egentligen inte springa. Ibland kändes det bättre, ibland sämre, men hem kom jag (och fick rusa in på toaletten).

Bra början, bra i mitten, snöpligt avslut, men ändå nästan tjugo kilometer. Det får duga.