Jag var laddad, jag var redo att springa. Benen var pigga eftersom jag hade vilodag igår. Det skulle vara veckans enda löppass och jag såg framemot det. Mina löppass har känts bra den senaste tiden. Jag har haft tryck i benen och bra fart. Farter som jag inte sprungit i sedan förra året. Jag ville verkligen få till ännu ett bra pass med en bra känsla. Vad händer då? Jo, det gick som det brukar. Löparmage. Så jäkla typiskt.

Jag sprang tidigt på morgonen igen, hade inte ätit något innan, utan bara druckit lite vatten. Ett par hundra meter in i passet känner jag av magen. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan springer vidare. Magen knorrar och börjar kännas av mer och mer. Efter två kilometer går det inte att ignorera längre, utan jag är tvungen att pausa. Gå en sväng, försöka springa vidare, gå igen, springa igen. Stanna för att fota. Fortsätta springa. Så där höll jag på hela passet. Vad som skulle ha varit ett bra pass med bra känsla, blev istället ett blä-pass med en dålig känsla.

Det känns så jäkla typiskt. Just precis som jag har kommit igång bra, fått till bra pass med snabbhet, då händer det här. Jag kunde inte springa på torsdagen, för då var min mage också strulig. Dagens pass blev inte heller någon höjdare. När jag väl kunde springa, kändes det okej (tempot alltså), men det blev inte mycket löpning idag. Det var inte så här jag ville avsluta träningsveckan.

Jag ville avsluta på topp, med en bra känsla. Med en känsla att det finns mer att ge. Redo, ivrig och pepp för nästa veckas löppass och utmaningar. Inte med en känsla att när vågar jag springa igen? När ska magen bete sig och inte stoppa mig från att springa.

Min löpning har verkligen känts bra den senaste tiden, förutom ett problem. Löparmage. Det har speciellt börjat uppkomma nu när jag har steppat upp löpningen och börjat springa långpass igen. Långpass och löparmage är en kombination jag haft problem med tidigare, men eftersom jag inte sprungit långpass på länge, hade jag glömt bort hur jobbigt det är.

Jag har ännu för tillfället haft turen att inte drabbas av löparmage mitt i passet, utan det kommer efteråt när jag är hemma. Och så håller det i sig hela dagen. Magen känns irriterad och jag är inte sugen på mat. För jag vill inte trigga igång magen. Även om jag vet att jag borde äta, att kroppen behöver påfyllning efter prestationen.

Idag blev det igen distansrekord för mig. Jag sprang strax över 11,5 kilometer, med en riktigt bra känsla i kroppen. Minus löparmage då. Benen stumnade inte som de gjorde sist, utan jag orkade springa hela vägen. Konditionen är det inget fel på och benen börjar vara med på noterna. Nu är det bara att öka på längden på passen.

Planen är att ändå öka försiktigt, även om det känns bra i kroppen. En till två kilometer i veckan. Förra veckan sprang jag lite på tio kilometer, nu lite på elva kilometer, så nästa vecka borde jag landa på ungefär tolv. Det börjar redan vara bra långpass och något jag är nöjd över. Sedan är det klart att jag vill öka från det ännu ifall jag ska springa maraton i september, men just nu är det bra.

Nu hoppas jag att långpass och löparmage inte kommer att bli en återkommande situation. Löparmage är så jäkla irriterande just för att jag inte vet vad det beror på. Ibland har jag det ofta, för att sedan inte ha problem med det på flera månader. Jag har heller inte märkt något samband med vad jag ätit, utan det verkar komma på måfå.