Etikettarkiv: löparmage

Löparmage suger

Hur många gånger har jag månne haft löparmage? Tusen? Att få löparmage suger rent ut sagt. Passet blir förstört, dagen blir förstörd, dagen efter påverkas också. Jag har varit skonad från att få löparmage länge nu eftersom jag inte sprungit några långpass. Det verkar som om jag lättare drabbas under längre pass, för nu när jag har börjat steppa upp löpningen kommer löparmage som ett brev på posten. Även om kroppen håller och det inte är något fel på konditionen är det som om magen inte hänger med i belastningen. Eller vad vet jag. Jag tycker inte att jag sett ett mönster med löparmage, bara att det sker oftare vid långpass.

löparmage suger

Jag har bestämt mig för att satsa på att försöka nå mitt decembermål. Igår sprang jag över 12 kilometer och det borde vara något att fira. Det är nämligen det längsta jag sprungit på evigheter. Tyvärr gör löparmagen det svårare att fira. Känslan efter passet var inte direkt den bästa och magen känns av ännu idag. Så mycket att det känns osäkert om jag alls kan springa imorgon. Jag vill inte irritera den ytterligare.

Jag hade inga problem med distansen igår och jag hade säkert kunnat springa längre. Benen var pigga och andningen fungerade. Jag kunde tassa på i ett bra tempo och allting kändes lätt. Vid kanske sju åtta kilometer började jag känna av magen. Jag var tvungen att gå ibland för att försöka lugna ner den, men visste ändå vad som var på väg att hända. Jag har haft den känslan många gånger tidigare. Hemma var det bara att rusa in på toaletten. Att ha löparmage suger verkligen.

Idag känns det redan bättre, men nu är det istället andra faktorer som påverkar. Efter ett långpass borde jag ju fylla på med energi, äta och dricka. Jag har inte varit sugen på mat och det känns i kroppen. Jag känner mig svag och vet att jag borde äta för att det skulle hjälpa, samtidigt är jag rädd för att trigga igång magen ytterligare.

3

Så jäkla typiskt

Jag var laddad, jag var redo att springa. Benen var pigga eftersom jag hade vilodag igår. Det skulle vara veckans enda löppass och jag såg framemot det. Mina löppass har känts bra den senaste tiden. Jag har haft tryck i benen och bra fart. Farter som jag inte sprungit i sedan förra året. Jag ville verkligen få till ännu ett bra pass med en bra känsla. Vad händer då? Jo, det gick som det brukar. Löparmage. Så jäkla typiskt.

så jäkla typiskt

Jag sprang tidigt på morgonen igen, hade inte ätit något innan, utan bara druckit lite vatten. Ett par hundra meter in i passet känner jag av magen. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan springer vidare. Magen knorrar och börjar kännas av mer och mer. Efter två kilometer går det inte att ignorera längre, utan jag är tvungen att pausa. Gå en sväng, försöka springa vidare, gå igen, springa igen. Stanna för att fota. Fortsätta springa. Så där höll jag på hela passet. Vad som skulle ha varit ett bra pass med bra känsla, blev istället ett blä-pass med en dålig känsla.

Det känns så jäkla typiskt. Just precis som jag har kommit igång bra, fått till bra pass med snabbhet, då händer det här. Jag kunde inte springa på torsdagen, för då var min mage också strulig. Dagens pass blev inte heller någon höjdare. När jag väl kunde springa, kändes det okej (tempot alltså), men det blev inte mycket löpning idag. Det var inte så här jag ville avsluta träningsveckan.

Jag ville avsluta på topp, med en bra känsla. Med en känsla att det finns mer att ge. Redo, ivrig och pepp för nästa veckas löppass och utmaningar. Inte med en känsla att när vågar jag springa igen? När ska magen bete sig och inte stoppa mig från att springa.

5

Långpass och löparmage

Min löpning har verkligen känts bra den senaste tiden, förutom ett problem. Löparmage. Det har speciellt börjat uppkomma nu när jag har steppat upp löpningen och börjat springa långpass igen. Långpass och löparmage är en kombination jag haft problem med tidigare, men eftersom jag inte sprungit långpass på länge, hade jag glömt bort hur jobbigt det är.

Jag har ännu för tillfället haft turen att inte drabbas av löparmage mitt i passet, utan det kommer efteråt när jag är hemma. Och så håller det i sig hela dagen. Magen känns irriterad och jag är inte sugen på mat. För jag vill inte trigga igång magen. Även om jag vet att jag borde äta, att kroppen behöver påfyllning efter prestationen.

Idag blev det igen distansrekord för mig. Jag sprang strax över 11,5 kilometer, med en riktigt bra känsla i kroppen. Minus löparmage då. Benen stumnade inte som de gjorde sist, utan jag orkade springa hela vägen. Konditionen är det inget fel på och benen börjar vara med på noterna. Nu är det bara att öka på längden på passen.

långpass och löparmage

Planen är att ändå öka försiktigt, även om det känns bra i kroppen. En till två kilometer i veckan. Förra veckan sprang jag lite på tio kilometer, nu lite på elva kilometer, så nästa vecka borde jag landa på ungefär tolv. Det börjar redan vara bra långpass och något jag är nöjd över. Sedan är det klart att jag vill öka från det ännu ifall jag ska springa maraton i september, men just nu är det bra.

Nu hoppas jag att långpass och löparmage inte kommer att bli en återkommande situation. Löparmage är så jäkla irriterande just för att jag inte vet vad det beror på. Ibland har jag det ofta, för att sedan inte ha problem med det på flera månader. Jag har heller inte märkt något samband med vad jag ätit, utan det verkar komma på måfå.

 

5