Ibland finns det bara inget att ge. Det är tydligen en jättestor skillnad mellan att springa intervaller på fyra minuter eller att springa intervaller på sex minuter. Igår skulle jag springa den längre versionen, men nej. Kroppen ville inte samarbeta.

Jag tycker att jag känt mig stark när jag sprungit fyra minuters intervaller. Jag har kunnat hålla det angivna tempot i mitt träningsprogram, till och med snabbare. Igår gick det inte precis lika fort. Vilan var lika lång, antalet repetitionen var lika många, men det var som natt och dag i tempot. Hur kan det kännas så annorlunda?

Jag tycker att jag gjort en bra uppladdning. Jag har kommit ihåg att äta ordentligt, jag borde vara utvilad eftersom jag har semester för tillfället. Det var inte varmt, utan allt borde ha varit upplagt för ett bra pass. Nu var det inte ett dåligt pass per se, eftersom jag ändå sprang mina intervaller. Det bara inte gick så fort som jag hade hoppats och som de senaste passen gått.

Jag fattar ju att inte alla pass kan kännas bra, men när jag redan tvivlar som det är. Då vill jag inte ha den här känslan efteråt. Det är ju mycket roligare att känna sig stark och som att jag kommer att fixa det. Jag kommer att vara på trött på maraton också, därför vill jag på träning få till de där bra passen. Eller kanske jag hellre ska tänka att det är bättre att vara trött på träning och veta att jag fixar det ändå, så om jag är trött på maraton gör det inget. Jag har ändå gjort min träning och klarat av att springa som trött.