Jag ska snart sluta skriva om Tallinn maraton, men det finns så mycket att skriva om och så lite tid kvar. Det är bara två veckor kvar. Jag kan inte fatta att jag två veckor från idag har sprungit det. 

Formen känns okej, det finns inte mycket att göra för att förbättra den mer. Jag har gjort mina långpass, jag har sprungit mina intervaller. Nu är det bara några få pass kvar. Fyra tror jag. Två korta, snabba intervaller, ett långpass på hela 60 minuter (undrar just hur jag ska orka springa det 😉 ) och ett tempopass. Det är jag nästan mest nervös över. 40 minuter i ett och samma tempo, som enligt programmet är ett tempo som är betydligt högre än min normala lufs. Snabbdistans. Sedan är det bara vila som gäller. Mat, foamroller, stretch. Lugn och ro och mentalt ladda upp.

Jag försöker att inte vara nervös, men ibland kommer det över mig. Om jag tänker för mycket på det. Det känns ännu avlägset, men jag tror nog att ju närmare loppdagen kommer, desto nervösare kommer jag att bli. Jag har inte bestämt mig för vilka skor jag ska springa i, eller vilka kläder. Klädseln beror förstås på vädret, men antagligen shorts och t-shirt. Skorna blir antagligen mina Adidas Supernova, mina mängdskor.

Jag har faktiskt köpt ett par nya skor, men jag tror inte att det blir dem på loppet. Jag har inte hunnit springa in dem tillräckligt ännu. Inte testat dem på långpass för att se hur fötterna reagerar. Det lilla jag sprungit i dem bådar gott, men de är ännu för nya och oprövade. Mina Adidas vet jag att fungerar. Jag vill inte testa nytt på maraton. Det är en alldeles för lång distans för testande. Jag vill inte ha något som distraherar mig, jag kommer att vara nervös nog som det är redan. Jag vill inte riskera skoskav, eller att få ont av skorna.

Usch, nu blir jag nervös igen när jag tänker på det. Samtidigt är jag nog väldigt väldigt ivrig på att springa.