Har jag gjort allt, har jag tränat tillräckligt? Vad pratar jag om? Tallinn maraton förstås. Vad annars. Jag tvivlar inte egentligen på om jag kommer att klara av det eller inte, men ett maraton är ändå jättejättelångt. Och det kommer att ta jättejättelänge att springa. Det är mer där tvivlen finns. Hur länge kommer det att ta.

Jag har gjort mina långpass, jag har sprungit mina intervaller. Plus förstås vanliga distanspass. Jag har mer mängd i benen än inför tidigare maraton. Under mina två semesterveckor i början av augusti sprang jag nästan 60 kilometer per vecka. Inför mitt förra maraton sprang jag som längst 54 kilometer på en vecka. Nu blev det mer och dessutom två veckor. Under hela augusti har jag sprungit nästan 200 kilometer. Jag har sprungit 189 nu, och ska ännu springa imorgon, så totalt blir det kanske 196. Massor.

Jag vet att jag har grunden, men vet inte om jag har farten. Jag kommer nog att orka runt, tiden blir vad det blir. Inför varje maraton önskar jag också alltid att jag skulle ha sprungit ett lite längre långpass. Som längst har jag den här gången sprungit 26. Det är i det kortaste laget, men sen igen så vet jag inte om det är så stor skillnad på att springa 26 eller 28. Det är kanske mest mentalt jag skulle ha behövt det. Veta att jag orkar fast jag är trött och det gör ont i kroppen. Det är kanske därför jag ibland tvivlar om jag har gjort allt och tränat tillräckligt?

Jag har mängden, jag har grunden, men kanske inte det där lilla extra. Som jag kanske skulle ha haft om jag sprungit lite lite längre på ett långpass. Just den där sista pushen av att ha sprungit ett långt långpass trött, men ändå orkat.