Nu springer jag igen och som jag har saknat löpningen. Första löppasset sedan maraton är gjort och oj vad skönt det var. Kort, lugnt, försiktigt och med en riktigt bra känsla i kroppen. Som om jag hade kunnat springa längre, mer, fortare, men jag var förnuftig och tog det lugnt. Jag vill ändå inte gå ut för hårt, för tidigt.

Lite över fem kilometer blev gårdagens saldo. Blandat med gång och fotopauser. Det kändes som en lagom start. Jag hade pigga ben, även om jag fortfarande har träningsvärk efter styrkepasset. Nästan tre veckors vila från löpningen har säkert bara varit bra för mig. Nu fanns det en massa tryck i benen igen. Det var nästan svårt att hålla tillbaka. Att faktiskt vara förnuftig och inte pinna på.

Idag har det blivit en promenad och vad det blir imorgon vet jag inte. Kanske löpning, kanske promenad eller kanske bara vila. Jag har ändå tränat tre gånger den här veckan och planen är ännu att ta det lugnt. Även om det känns bra i kroppen, är maraton en stor påfrestning. Det känns kul att jag springer igen, men samtidigt vill jag kunna springa i fortsättningen också. Hellre lite extra vila nu, frivilligt, än att vara tvungen att vila på grund av skada. För att jag gick ut för hårt.

Men som jag har saknat löpningen alltså. Maraton var jobbigt, jag hade det tungt då, för det var inte min dag helt enkelt. Men sen när det väl stämmer är nog löpningen min favoritträningsform. Speciellt nu på hösten när det är så fina färger i naturen. Då vill jag inget annat än springa. Sen när det är regn och rusk, stormbyar, snöslask, då är det inte lika kul…