Jag försöker att inte bry mig om tempot när jag springer, speciellt inte när jag springer långpass. Då är fokus mer på att springa långt och länge, än tempot. Sedan har jag ju mitt mängdpass där fokus har varit på att springa hela vägen. Gärna med ett lite högre tempo. De senaste gångerna har jag sprungit mitt mängdpass på stugan i Nagu. Med lite varierande känsla. Igår sprang jag samma pass för tredje gången och jag konstaterade att det är en jättestor skillnad på att springa på asfalt och att springa i skogen. Tempot var helt annat. Lite berodde säkert också på skorna.

Jag har inte velat ta mina snabbskor till stugan, utan jag har sprungit i mina slitna Adidas. De är så slitna att de knappt har något botten kvar. Jag känner varje sten under foten. Därför har säkert tempot och känslan inte varit den bästa. Nu sprang jag i mina Niken och känslan var en helt annan. Dessutom valde jag en sådan rutt där jag för det mesta kunde springa på asfalt.

Det gick så mycket fortare och kändes mycket bättre. Kroppen svarare, benen pinnade på och det kändes inte tungt. Det är nog mycket lättare att springa på platt asfalt än på kuperad skogsstig. Sen är det ju klart att det är bra att springa kuperat i skogen också, kanske är därför det sedan känns så lätt när jag springer på platt underlag.

Gårdagens pass gav i alla fall en indikation om att jag är på rätt väg. Att det börjar finnas lite fart i benen samtidigt som långpassen blir längre för varje gång. Det är trots allt inte så länge kvar.