Jag hade glömt bort hur tungt det var att springa när det är varmt. Jag har väl sprungit de flesta av mina löppass i shorts hela sommaren, men ibland har jag till och med haft långärmat upptill. Ibland har det varit lagom, ibland nästan lite för kallt, men aldrig så att jag skulle ha haft supervarmt och för mycket kläder. Idag sprang jag i linne för första gången på… sju veckor? När var det så varmt senast? Kring midsommar? (och okej, förra måndagen var det jättevarmt, men då sprang jag inte). Jag var så svettig, jag hade så varmt och kroppen svarade inte som jag ville. Det blev tungt mot slutet.

Planen var att springa veckans mängdpass. Garmin råkade föreslå 90 minuter i 6:45 tempo. Det tyckte jag att verkade bra, ungefär vad jag själv hade planerat. Det började bra och jag hittade rätt tempo. Kanske inte prick 6:45, men typ 6:52. Close enough. Jag vet att jag brukar starta långsamt och sedan kunna öka när jag kommit igång ordentligt. Men i något skede tog det stopp. Jag hade svårt att hålla tempot och fick kämpa för varje steg. Jag var tvungen att gå lite mellan varven för att få ner pulsen och flåset.

Det var varmt och svettigt och jag hade ingen energi. Inget tryck i steget. Jag sprang ungefär samma runda på söndagen, men kortare, och då var känslan en helt annan. Lätt i steget och som om jag flög fram. Tydligen är det en stor skillnad att springa i 17 grader duggregn, eller att springa i över 20 grader och gassande sol.

Det här var inte riktigt den känsla jag ville ha med bara några veckor kvar till maraton. Jag vill ju känna mig lätt och som om jag orkar hela vägen. Idag var det så tungt mot slutet att jag var glad och lättad när passet var över. Som känslan var idag skulle jag aldrig ha orkat springa 30 kilometer till.