Varför tyckte jag att det var en bra idé att börja med lågpuls igen? Varför? Jag känner en stor frustration i löpningen just nu. Jag har visserligen bara sprungit tre gånger enligt min nya plan, det blir väl förhoppningsvis bättre, men jösses vad det är irriterande.

Det är så svårt att springa och samtidigt hålla pulsen nere. Jag kommer inte in i ett flow och man kan knappast ens kalla det för löpning. Jag tycker att jag mest går. Hela tiden när jag tycker att nu går det bra, jag springer låååångsamt, men springer ändå, så kollar jag på klockan. 152. Okej, jag springer ännu långsammare, kanske pulsen går ner då, nej det gör den inte. Ännu långsammare, äsch vad fan, pulsen 155. Nu måste jag gå.

Det är klart att jag kan springa fortare/som jag vill, men jag ska verkligen ge det här en chans nu. Även om det bara är mina egna ”regler” på basen av vad Garmin anser att mina pulszoner är. Jag hoppas ju att det här på sikt ska göra mig till en bättre löpare. Uthålligare, men också snabbare. Att jag sen när jag ska springa fort orkar göra det, eftersom mina lugna pass faktiskt är lugna. Tidigare har alla pass varit ganska lika. Samma tempo och samma puls, utan någon större variation.

Det är mest jobbigt mentalt tycker jag. Jag vet ju att jag kan springa fortare, och där tär nog lite på självförtroendet när klockan visar snittider på 8:30. Jag känner mig inte precis snabb. Samtidigt vet jag att det snart är vinter, snö, slask, halt och dubbskor. Då är jag oberoende inte snabb, då kan jag lika gärna springa enligt det här upplägget.

Men det är ändå en stor frustration just nu.