Dagens löprunda blev en kompromiss. Jag ville springa långt och länge, men jag var osäker på hur kylan skulle påverka mig. Därför blev det lite av en kompromiss. Inte så långt som jag hade velat springa, men inte heller ett vanligt pass. Totalt blev det strax över tio kilometer och det är jag nöjd med i det här vädret.

Det kändes inte egentligen så kallt som jag hade trott att det skulle göra. Solen värmde och det var jättefint väder i övrigt. Jag hade mest kallt om ansiktet och framsida lår. Mot slutet av rundan kollade jag på klockan för att se om jag hade långt kvar till tio kilometer. Ifall jag skulle vända hemåt tidigare, eller ta en liten omväg. Utan omvägen skulle jag ha sprungit kanske nio kilometer, nu blev det en kilometer längre.

Jag vet att det inte är en stor skillnad på att springa nio kilometer eller springa tio kilometer, men mentalt känns det större. Tvåsiffrigt är ändå tvåsiffrigt. För inte så länge sedan sprang jag över tio kilometer för första gången sedan Tallinn maraton. Eller inte första, men typ tredje gången. Det har inte blivit många sådana rundor. Nu kan jag igen springa över tio kilometer, utan några större förberedelser. Jag ser det som vilket pass som helst, bara ett i mängden.

Det är alltid kul att se framsteg. Att veta att jag kan springa över tio kilometer, trots sämre förutsättningar. Nu hoppas jag på varmare väder så att jag kan fortsätta öka på längden på mina pass. Klart att jag kan springa ännu längre när det är kallt också, men det är inte speciellt kul att springa när man är stelfrusen.