Jag kämpar vidare med min pulsträning, jag har inte gett upp ännu, men nog tusan att jag skulle vilja se resultat. Tydligare sådana. Jag tycker att jag kan springa längre sträckor i ett svep, utan att vara tvungen att gå. Men jag hade kanske hoppats att jag även skulle kunna springa lite fortare. Nu harvar jag mest på i samma tempo.

Jag blir så frustrerad. Det känns som ett så långvarigt projekt. Jag har inte gett upp, men jag skulle vilja se att det går åt rätt håll. Kanske det sedan plötsligt kommer ett stort hopp. Från 8:30 tempo, till 7:30. Just nu är det så isiga vägar att jag oberoende inte skulle springa mycket fortare än 7:00 tempo, men ändå. Frustrationen är hög.

Samtidigt läser jag en massa och kollar på Youtube om just pulsträning. Hur mycket långsammare man egentligen ska springa på sina lugna rundor, i jämförelse mot sin milfart. När jag kollar i min ”tabell”, springer jag ju rätt. Jag ska inte ens springa mycket fortare, även om jag kanske skulle kunna.

Men oj vad jag längtar efter vår. Snabbskor, bara vägar och att kunna trycka på igen i tempot. Jag vill liksom springa intervaller. När vi är på gymmet brukar crosstrainern vara den enda gången på veckan då jag inte ser på pulsen. Då öser jag på och blir flåsig och svettig.

Jag ska fortsätta med pulsträningen ännu under mars och kanske april. Det beror lite på vädret. Åtminstone i mars. Sedan tror jag nog att jag skippar det och börjar maratonträningen. Lägga inte intervaller och snabbare pass. Vanliga distanspass utan att bry sig om pulsen. Långpassen kan ännu i mars april vara lugna, men senast i sommar måste jag börja öka tempot på dem också. Och då stiger ju pulsen.