Path of the Gods

Något som vi verkligen sett framemot att göra på vår resa var att gå Path of the Gods. En ungefär sju kilometer lång bergsvandring som kan ta allt från tre till fem timmar att gå. Lite beroende på vilken rutt man tar och hur många fotopauser man håller. Som startar uppe i bergen och slutar nere i Positano.

path of the gods

Vi visste att Path of the Gods skulle vara vår svåraste vandring hittills, men vi var förberedda. Jag hade ju till och med min vätskeväst med mig. Det här är inte en vandring som vi gjorde i Santorini, på en bred stig i städer. Det här är uttryckligen en vandring i bergen. Över sten, på smala stigar, fall inte ner för stupet. Upp upp upp, ner ner ner. Över höga stenar ibland, så att man nästan måste klättra. Rejäla skor och vandringsstavar kan vara bra. Okej, det är inte såå svårt, men det är inte heller som att gå på en naturstig i skogen, även om det förstås är markerat. Lite kondition och vandringsvana kanske krävs.

Vi tog bilen till Bomerano, där starten är. Planen var att vandra så långt vi orkade/ville för att i något skede vända om och gå samma väg tillbaka till bilen. Har man ingen bil, kan man ju förstås gå ner till Positano och sedan fortsätta därifrån med buss. Vi visste att vi skulle ha svårt att ta oss tillbaka till bilen därifrån. Eller svårt och svårt, men en buss till ett ställe för att ta nästa buss till Bomerano. Som dessutom ryktades vara proppfulla och gå lite… Inte efter en tidtabell. Sånt orkar vi inte med.

När vi körde mot Bomerano var det soligt och fint, men ju högre upp i bergen vi körde desto mörkare och dimmigare blev det. Man såg knappt vägen. Vi var väl inte direkt sugna på att vandra, men det var vår sista dag. Det var nu eller aldrig. Vi vandrar en stund, kanske det klarnar upp snart.

path of the gods

path of the gods

När vi startade vår vandring såg vi inte mycket. Det var fuktigt och dimmigt. Som att gå i en djungel. Orsaken till att vi ville gå Path of the Gods var för utsikten. Gå längs med kusten och få fina bilder på alla byar. Turkost hav, vita byar, sol och värme. I början av vår vandring såg vi ingenting. Verkligen ingenting. Men så plötsligt klarnade allt upp.

path of the gods

path of the gods

Det är nästan konstigt hur lite sol gör allt bättre. Humöret blir bättre, fotona blir bättre, vandringen blir bättre. Det var ju det här vi kom för. Det var ju det här vi ville ha hela vandringen. Inte bara den sista tiden, då vi redan vänt om och börjat gå tillbaka till bilen. För att vi redan gett upp. Plötsligt var det roligt att vandra och vi hade inte så bråttom mer.

path of the gods

path of the gods

Men vi hade ännu andra planer för dagen. Vi skulle nämligen köra längs Amalfikusten.

1

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *