Jag hade inte ens tänkt springa långt igår, men jag fick feeling. Dessutom märkte jag inte hur långt det var innan jag var hemma igen och stannade klockan. För tillfället har jag valt att springa med klockan innanför jackan. Jag vill inte stirra på den hela tiden och bli ”stressad” över en hög puls och/eller lågt tempo. Istället springer jag på som vanligt, på känsla, och ser först i efterhand hur det gick. Förstås piper ju klockan till vid varje kilometer, så lite koll har jag, men inte så att jag vet exakt. Därav också gårdagens längre pass.

Totalt blev det 9,2 kilometer, vilket är det längsta jag sprungit i år. Löpningen känns bättre för varje pass och det är kul att äntligen kunna springa lite längre igen. Varje pass behöver inte vara en mysjogg runt kvarteret på fem kilometer, utan jag klarar av att springa längre också.

Jag hade planerat att springa veckans långpass först på söndagen när jag är ledig och har mer tid. Nu är det redan gjort. Fast eftersom det kändes så bra igår, kanske jag vill springa ett till långpass. Tvåsiffrigt. Nu blev det lite av en snopen känsla när jag kom hem. Eller inte snopen kanske, för det gick ju jättebra. Mer en känsla av att ifall jag vetat att jag var så nära tio kilometer, hade jag säkert sprungit lite längre, eftersom det kändes så bra. Det är därför jag tycker om att springa med klockan. För att ha koll. Nu spelar det ingen roll förstås, det är bara jag som är fånig.

Just nu är veckans träningsplaner ännu att imorgon springa ett kortare pass, för att sedan vila i två dagar, för det har blivit mycket träning på raken nu. Ibland blir det så, beroende hur det passar med jobbet. Och sedan då ännu på söndagen springa ett till längre pass. För jag vet att nästa vecka blir det igen mindre träning. När andra har sportlov, då jobbar jag mer och har inte tid till att sporta.